Pandemipaus

5 03 2021

Kan man pausa från snart ett års oro och ängslig väntan på en lösning? Jo – fast av en slump. Jag har i över tjugo år varit på La Gomera om vintern. På senare år har det handlat om månader. I vinter, två.
I år skulle vi stanna hemma, förstås. Men, vi hade haft hantverkare i vår lägenhet här, i höstas, nyfikenheten var stor. Och så kom möjligheten att med hjälp av charterbolagen kunna resa med ett nytaget PCR-test. Plus munskyddskrav på planet. Så vi kastade oss iväg.
Här var nämligen rätt smittfritt, 0 till 5 smittade under våra snart två månader. Av en ren slump? Eller på grund av lockdowns och sedan rigorösa bestämmelser och ständig kontroll (lokalpolisen och Guardia Civil)? Eller på grund av det bergiga landskapet? Ön har formen av en spritsad maräng – veck på veck. Byarna ligger långt ifrån varandra, smittan har en tendens att poppa upp och sedan raskt slås ner, i någon av dalarna. Då håller man sig därifrån.
Vilsamheten beror inte bara på siffror. Den beror på till exempel munskydden, lätta att ironisera över, lätta att slarva med. Men: dess bärande funktion är som ett sus i bakgrunden, att en pandemi existerar. Därmed ökas den sociala kontrollen, till exempel i de ofta små butikerna. Man hälsar högt och väntar på att antalet kunder ska räknas innan man släpps in. På restauranger sitter folk naturligtvis utomhus, glömmer man sprita händerna i entrén så kommer en hjälpsam kypare med flaskan. Ute tutar folk eller gestikulerar om man glömt sätta på skyddet, på hemväg från badet.
Skam måste jag dras med ändå – för flygets utsläpp, för råden att Stanna Hemma. Inte kan jag förklara för alla att vi näppeligen kan dra smitta med oss hem. (Nytt prov här innan hemresan, och sen karantän i Sverige.)
Verkar det omständligt? Visst är det. Men jag märker av ett befriande lugn. Fler samtal, ute. Glädjen i att själv välja sina (färska) grönsaker i butiken i stället för alla inköp via internet, hemma. Lugnare sömn. Solen och värmen är inte hela förklaringen. Det bärande är rejält minskad egen oro. Plus, att slippa veckornas ekorrhjul av statistik och nyheter, och allas kommentarer. Varje samtal med vem som helst inleddes med minst tio minuter pandemi. Naturligt, men man mals långsamt ner. En grå zon. Sådant som skrivandet, ens en smula här på bloggen, blev mig omöjligt. Verkligheten överträffar allt man kan fantisera ihop!
Alla andras oro, lagd till min. Jag är en lättstressad människa. Som nu hoppas att komma hem med ett inre lugn som kan vara till nytta de kommande minst lika tuffa månaderna. Till nytta för mig, för familj och vänner.





I coronans skugga

16 06 2020

Hej ni som till äventyrs besöker min blogg ibland: det var länge sedan! För tre månader sedan vandrade jag på La Gomera, som just hade fått sina första coronafall. Då hade jag redan haft ledigt från både skrivande och annat, sedan i höstas, nöjd med att ha avslutat ”Kvinnovägar”.
Vem kunde ana att den frivilliga ledigheten skulle övergå i påtvingad, skräckinjagande och ofattbar ledighet! Att dessa första virus i min närhet snart skulle blossa upp inte bara i fastlandsspanien, utan härhemma och överallt. Ackompanjerade av nästan dagliga presskonferenser om pandemin.
En pandemi som jag tror vi får ha inpå oss länge till. Så som världen vill snurra vidare, med ständiga transporter och resor mellan länder, så kan ett litet virus anpassa sig och fortsätta förmera sig. Flytta på sig, som frömjölet eller havsströmmarna. Följa en egen rytm som allt annat i naturen.

Parallellt med spridningen har våren växt sig in mot sommar. Den vanliga berusningen har gripit tag om själen i korta glimtar, fast som ett moln för solen skymmer dödssiffrorna det lätta, somriga, bekymmerslösa livet.
Att skriva fiktivt är svårare nu. Tidigare idéer ter sig futtiga. Verkligheten överträffar all dikt.





Ljung

16 08 2019

Överdåd, i år. En gåva. Inte behövde vi plantera, gödsla, bevaka och så vidare. Har du nära till ett område med ljung så kasta dig iväg dit, innan hösten sveper undan färgerna!





Bokmässa

7 08 2019

Veckorna går, för ett par veckor sedan var det bokmässa i Lysekil men fortfarande hör en och annan av sig och vill ha böcker. Så mycket roligare det var med en begränsad mässa, än den stora i Göteborg.

De veckorna har för övrigt bestått av renovering och målning av hus.





Veckovis

13 07 2019

Den här veckan gav en smula författaridentitet, mitt i lugnet ute på ön. Det var dels Monica Bengtson som publicerade en tjusig bukett med böcker av kustförfattare, i Veckovis. Och dessutom fick jag en Facebookbild från en formgivare hos min publiceringstjänst Type&Tell. Oj, så mycket mer roman boken ter sig vara, med proffsens blick!





Horisonter

1 07 2019

Den som är född vid havet känner sig instängd utan horisonter. Även på resa söker jag efter utblick. Där: en linje i fjärran. Här: jag. Emellan oss ett landskap eller vatten. Denna gång: linfält vid Tåkern. Poetiskt.





Veranda för läsning!

15 06 2019

Att skriva en bok är både jobbigt och roligt – att sedan läsa den och låtsas att jag aldrig har sett den förr, det är bara roligt.
Och extra fint är det denna gång: vi har renoverat verandan: ny färg på insidan, nyslipat golv. Vilken läsvrå det blev!





Sommarkänning

24 05 2019

Majsol över blankt hav. Ett varsel om den sommar som väntar bortom horisonten, en sommar som ännu inte är översköljd av markeringar i kalendern, av plikter och bestyr.
Men idag vill jag följa ett annat påbud – att ta tillvara denna stilla dag. Paddla till favorithällen, ta ett första dopp. En ritual, en vana som binder samman tidigare års vårturer med nuet, och med framtiden.
De flesta har en egen sådan plats. En vik eller en äng, ett berg, en vrå i trädgården. En särskild blomma eller fågel. En plats för jublet: tänk att det är vår igen, tänk att jag ännu får ingå i tidens ström!
Att glömma kalendern är således också en plikt: gentemot själva livsglädjen.





Fem månader

25 04 2019

För exakt fem månader sedan började jag jobba om mitt manus, i en så kallad bokeditor hos Type&Tell. Deras verktyg var lagom likt Word, för min smak – men nybörjarmånaden var svettig. Pö om pö anpassade vi oss till varandra, tekniken och jag. Och det gick förhållandevis snabbt att få support.
På skärtorsdagen hade jag husarrest: fem timmars väntan på DHL med några kartonger böcker från tryckeriet. Så nu ligger de lagrade i väntan på att jag ska börja skuffa ut dem i världen. Ändå: enklast numera är e-böcker! Det gick bra att sätta priset lågt: 70 kronor för en färsk roman på 275 sidor. Billigare än dagens lunch, för flera timmars nöje och begrundan!





Boksläpp

12 04 2019

Lagom till påsk finns min nya roman tillgänglig. Första kapitlet om hon som mest går vilse, det heter nämligen Ägg (inte hönsägg).  Jag gjorde e-boken särskilt billig (ca 70:-) så att biblioteken ska kosta på sig den.

Processen med all renskrivning, omskrivning, korr, omslag osv tog ungefär ett halvår. Nästa gång ska jag redogöra lite mer från de olika momenten. Vet inte om man generellt inser att det kan ta lika lång tid att bygga en bok som att bygga ett hus! Eller, att det är lika många inblandade – man behöver till exempel fackgranskare, korrekturläsare, omslagsformgivare, och provläsare. Det vill säga: sin egen redaktion.
Så läs inte för fort när du hittar en bok du trivs med att läsa! Handlingen – hur går det för henne/honom? – den är långtifrån allt!

GLAD PÅSK!

 

20190411_190423.jpg