Hej ni som till äventyrs besöker min blogg ibland: det var länge sedan! För tre månader sedan vandrade jag på La Gomera, som just hade fått sina första coronafall. Då hade jag redan haft ledigt från både skrivande och annat, sedan i höstas, nöjd med att ha avslutat ”Kvinnovägar”.
Vem kunde ana att den frivilliga ledigheten skulle övergå i påtvingad, skräckinjagande och ofattbar ledighet! Att dessa första virus i min närhet snart skulle blossa upp inte bara i fastlandsspanien, utan härhemma och överallt. Ackompanjerade av nästan dagliga presskonferenser om pandemin.
En pandemi som jag tror vi får ha inpå oss länge till. Så som världen vill snurra vidare, med ständiga transporter och resor mellan länder, så kan ett litet virus anpassa sig och fortsätta förmera sig. Flytta på sig, som frömjölet eller havsströmmarna. Följa en egen rytm som allt annat i naturen.
Parallellt med spridningen har våren växt sig in mot sommar. Den vanliga berusningen har gripit tag om själen i korta glimtar, fast som ett moln för solen skymmer dödssiffrorna det lätta, somriga, bekymmerslösa livet.
Att skriva fiktivt är svårare nu. Tidigare idéer ter sig futtiga. Verkligheten överträffar all dikt.
Ingalill Andreasson 
Kommentera