Ingalill Andreasson

Så här blev slutresultatet!
Efter flera korrekturvändor och ännu mer jobb med bildplaceringar av min formgivare Anders Weidar, så är både han och jag nöjda: allt är Bra Nog. Ett felciterat årtal eller något felstavat ord – det får synas att en vacker bok är ett hantverk, inte något massproducerat. 176 sidor blev det, och nästan lika många foton och illustrationer!
Tryckning pågår. Återstår att ge pärmen en inpräglad Bohusstjärna; det vill säga innanför skyddsomslaget här på bilden. (Som blev lite suddig av att klippa/klistra, men håll till godo!)
Ett läsband blir det också – detta är en bok att avnjuta i portioner. Läs mer om den på förlagets hemsida: http://bokforlagetkorpen.se/wp/?p=8305

2019 blev Kvinnovägar klar. 2020, på sommaren, skrev jag om hur dumt det tedde sig att hitta på – verkligheten överträffade dikten. Och ovanpå pandemin kom ett krig.
Nåväl – jag tog istället itu med att skriva om just verkligheten. Min bild av kvinnors karga verklighet i Bohusläns fattiga kusttrakter, från 150 år tillbaka fram till nu. Drygt hundra sidor text, många foton, illustrationer, kartor och dokument. Parat med min fantasi har det blivit en levande text, och nu har jag en hel stab runt mig som ska se till att boken blir njutbar. Layout, arkivkoll, korrekturläsning – slutspurten närmar sig. Omslagsbilden här: observera, den är en första skiss, gjord av en holländsk konstnärsvän.
Titta in här igen om ett par månader! Färger, typsnitt, titelns placering, baksidestexten – allt kommer att justeras.
Förutom teckningen – gjord för hundra år sedan, på en sparad påse.

Helt oväntat kom en önskan – från Saga Egmont – om att få göra e-böcker av samtliga romaner. Något jag då och då har funderat över att åstadkomma, men inte kommit till skott. Det finns så mycket att ägna sig åt, så många nya texter att skriva och skriva om och om igen.
Men, nu blev det digitalt boksläpp. Den 19 januari fanns titlarna på alla bok-appar, på Biblio och till försäljning. Roligt! Hur man sedan får läsare, det vet jag inte, varken bokhandel eller bibliotek kan ju skylta upp med böckerna. Bara att jobba på med att lära sig digitala kanaler!
Du som läser, hjälp gärna till att sprida att till exempel ”klassikerserien” Mareld-Bäring-Sjörök går att läsa igen! Så många har frågat, de tog slut förutom till låns för över tjugo år sedan. Jag är inte ute efter att bli rik, jag har pension nu. Men att bli läst! Just de tre kustromanerna byggde på en oherrans massa intervjuer och arkivforskning.

Kan man pausa från snart ett års oro och ängslig väntan på en lösning? Jo – fast av en slump. Jag har i över tjugo år varit på La Gomera om vintern. På senare år har det handlat om månader. I vinter, två.
I år skulle vi stanna hemma, förstås. Men, vi hade haft hantverkare i vår lägenhet här, i höstas, nyfikenheten var stor. Och så kom möjligheten att med hjälp av charterbolagen kunna resa med ett nytaget PCR-test. Plus munskyddskrav på planet. Så vi kastade oss iväg.
Här var nämligen rätt smittfritt, 0 till 5 smittade under våra snart två månader. Av en ren slump? Eller på grund av lockdowns och sedan rigorösa bestämmelser och ständig kontroll (lokalpolisen och Guardia Civil)? Eller på grund av det bergiga landskapet? Ön har formen av en spritsad maräng – veck på veck. Byarna ligger långt ifrån varandra, smittan har en tendens att poppa upp och sedan raskt slås ner, i någon av dalarna. Då håller man sig därifrån.
Vilsamheten beror inte bara på siffror. Den beror på till exempel munskydden, lätta att ironisera över, lätta att slarva med. Men: dess bärande funktion är som ett sus i bakgrunden, att en pandemi existerar. Därmed ökas den sociala kontrollen, till exempel i de ofta små butikerna. Man hälsar högt och väntar på att antalet kunder ska räknas innan man släpps in. På restauranger sitter folk naturligtvis utomhus, glömmer man sprita händerna i entrén så kommer en hjälpsam kypare med flaskan. Ute tutar folk eller gestikulerar om man glömt sätta på skyddet, på hemväg från badet.
Skam måste jag dras med ändå – för flygets utsläpp, för råden att Stanna Hemma. Inte kan jag förklara för alla att vi näppeligen kan dra smitta med oss hem. (Nytt prov här innan hemresan, och sen karantän i Sverige.)
Verkar det omständligt? Visst är det. Men jag märker av ett befriande lugn. Fler samtal, ute. Glädjen i att själv välja sina (färska) grönsaker i butiken i stället för alla inköp via internet, hemma. Lugnare sömn. Solen och värmen är inte hela förklaringen. Det bärande är rejält minskad egen oro. Plus, att slippa veckornas ekorrhjul av statistik och nyheter, och allas kommentarer. Varje samtal med vem som helst inleddes med minst tio minuter pandemi. Naturligt, men man mals långsamt ner. En grå zon. Sådant som skrivandet, ens en smula här på bloggen, blev mig omöjligt. Verkligheten överträffar allt man kan fantisera ihop!
Alla andras oro, lagd till min. Jag är en lättstressad människa. Som nu hoppas att komma hem med ett inre lugn som kan vara till nytta de kommande minst lika tuffa månaderna. Till nytta för mig, för familj och vänner.

Hej ni som till äventyrs besöker min blogg ibland: det var länge sedan! För tre månader sedan vandrade jag på La Gomera, som just hade fått sina första coronafall. Då hade jag redan haft ledigt från både skrivande och annat, sedan i höstas, nöjd med att ha avslutat ”Kvinnovägar”.
Vem kunde ana att den frivilliga ledigheten skulle övergå i påtvingad, skräckinjagande och ofattbar ledighet! Att dessa första virus i min närhet snart skulle blossa upp inte bara i fastlandsspanien, utan härhemma och överallt. Ackompanjerade av nästan dagliga presskonferenser om pandemin.
En pandemi som jag tror vi får ha inpå oss länge till. Så som världen vill snurra vidare, med ständiga transporter och resor mellan länder, så kan ett litet virus anpassa sig och fortsätta förmera sig. Flytta på sig, som frömjölet eller havsströmmarna. Följa en egen rytm som allt annat i naturen.

Parallellt med spridningen har våren växt sig in mot sommar. Den vanliga berusningen har gripit tag om själen i korta glimtar, fast som ett moln för solen skymmer dödssiffrorna det lätta, somriga, bekymmerslösa livet.
Att skriva fiktivt är svårare nu. Tidigare idéer ter sig futtiga. Verkligheten överträffar all dikt.

Överdåd, i år. En gåva. Inte behövde vi plantera, gödsla, bevaka och så vidare. Har du nära till ett område med ljung så kasta dig iväg dit, innan hösten sveper undan färgerna!

Veckorna går, för ett par veckor sedan var det bokmässa i Lysekil men fortfarande hör en och annan av sig och vill ha böcker. Så mycket roligare det var med en begränsad mässa, än den stora i Göteborg.

De veckorna har för övrigt bestått av renovering och målning av hus.

Den här veckan gav en smula författaridentitet, mitt i lugnet ute på ön. Det var dels Monica Bengtson som publicerade en tjusig bukett med böcker av kustförfattare, i Veckovis. Och dessutom fick jag en Facebookbild från en formgivare hos min publiceringstjänst Type&Tell. Oj, så mycket mer roman boken ter sig vara, med proffsens blick!

Den som är född vid havet känner sig instängd utan horisonter. Även på resa söker jag efter utblick. Där: en linje i fjärran. Här: jag. Emellan oss ett landskap eller vatten. Denna gång: linfält vid Tåkern. Poetiskt.