Ingalill Andreasson

Kan man pausa från snart ett års oro och ängslig väntan på en lösning? Jo – fast av en slump. Jag har i över tjugo år varit på La Gomera om vintern. På senare år har det handlat om månader. I vinter, två.
I år skulle vi stanna hemma, förstås. Men, vi hade haft hantverkare i vår lägenhet här, i höstas, nyfikenheten var stor. Och så kom möjligheten att med hjälp av charterbolagen kunna resa med ett nytaget PCR-test. Plus munskyddskrav på planet. Så vi kastade oss iväg.
Här var nämligen rätt smittfritt, 0 till 5 smittade under våra snart två månader. Av en ren slump? Eller på grund av lockdowns och sedan rigorösa bestämmelser och ständig kontroll (lokalpolisen och Guardia Civil)? Eller på grund av det bergiga landskapet? Ön har formen av en spritsad maräng – veck på veck. Byarna ligger långt ifrån varandra, smittan har en tendens att poppa upp och sedan raskt slås ner, i någon av dalarna. Då håller man sig därifrån.
Vilsamheten beror inte bara på siffror. Den beror på till exempel munskydden, lätta att ironisera över, lätta att slarva med. Men: dess bärande funktion är som ett sus i bakgrunden, att en pandemi existerar. Därmed ökas den sociala kontrollen, till exempel i de ofta små butikerna. Man hälsar högt och väntar på att antalet kunder ska räknas innan man släpps in. På restauranger sitter folk naturligtvis utomhus, glömmer man sprita händerna i entrén så kommer en hjälpsam kypare med flaskan. Ute tutar folk eller gestikulerar om man glömt sätta på skyddet, på hemväg från badet.
Skam måste jag dras med ändå – för flygets utsläpp, för råden att Stanna Hemma. Inte kan jag förklara för alla att vi näppeligen kan dra smitta med oss hem. (Nytt prov här innan hemresan, och sen karantän i Sverige.)
Verkar det omständligt? Visst är det. Men jag märker av ett befriande lugn. Fler samtal, ute. Glädjen i att själv välja sina (färska) grönsaker i butiken i stället för alla inköp via internet, hemma. Lugnare sömn. Solen och värmen är inte hela förklaringen. Det bärande är rejält minskad egen oro. Plus, att slippa veckornas ekorrhjul av statistik och nyheter, och allas kommentarer. Varje samtal med vem som helst inleddes med minst tio minuter pandemi. Naturligt, men man mals långsamt ner. En grå zon. Sådant som skrivandet, ens en smula här på bloggen, blev mig omöjligt. Verkligheten överträffar allt man kan fantisera ihop!
Alla andras oro, lagd till min. Jag är en lättstressad människa. Som nu hoppas att komma hem med ett inre lugn som kan vara till nytta de kommande minst lika tuffa månaderna. Till nytta för mig, för familj och vänner.