Att bli klar med ”Kvinnovägar” tog tid: många vägar, många val. Den är en hybrid mellan min lust att skriva om kvinnors liv, och min lust att ha med en nypa Bohuslän i det jag skriver. Huvudpersonen Iris är visserligen född och uppvuxen på kusten, men har rört på sig en hel del som vuxen. Och rör sig gärna rent fysiskt: vandrar, paddlar.
Så gör även jag. Alltså frågar många om det är en självbiografi. Svaret är det vanligaste av alla: botten i allt man skriver ligger i allt som är sett, som är upplevt, som är avlyssnat, som är känt. Men: i form av fragment.
Skillnaden mellan att skriva biografiskt och att skriva skönlitteratur är – borde vara – stor, även om många idag kallar det mesta för ”roman”. För mig är det kompositionen som är det spännande. Olika skikt i en story, letandet efter de fakta som behöver flätas in, olika röster, olika miljöer. Och visst har jag mycket att ta av, men somt är ändå lånat, eller avlyssnat. För helheten är en annan än vad den blir i en biografi.
Min förra bok, om Kiddön, var mycket mer rätlinjig. En dokumentär, i rent kronologisk ordning, med foton för att tydliggöra miljön. Några små friheter tog jag mig genom att gestalta och genom att hålla en personlig ton: en rent historik sanning existerar ju inte, utöver siffror: all historia skildras via någon.
Jag är barnsligt nöjd med att ha klarat av både boken om Kiddön och denna min sjätte roman, på ungefär fem år. För jag skriver inte på heltid, och jag har även hjälpt en handfull andra/andras böcker till världen parallellt. Jenny Forsbergs ”Tsunamin” – Ylva Olofsdotter Perssons ”Systrarna från Brännäset” och ”Undangömd på Beckomberga”, och Pia Dellsons ”Väggen”.
Ingalill Andreasson 